Efter mer än 5 veckor står jag snart inte ut. Det är nästan så att jag längtar tillbaka till jobbet. Det är inte det att jag inte tycker om mitt eget barn eller att hon är onormalt störig, men att ha varit med henne 24/7 under hela denna tid gör mig lite matt och anti... och det är fler veckor kvar. Jag avundas Mannen (även om han jobbar) som får vara hemma själv i lugn och ro.
Undrar när det är min tur...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar