Nu har jag hållit på med LCHF i över ett halvår och kan konstatera att jag mår bra mycket bättre OCH några kilon har försvunnit. Om man läst kvällstidningarna kanske man tror att kilona bara rinner av en, men så är det i allafall inte för mig. Jag skyndar långsamt...
... men, ibland sticker ortorexin* fram sitt fula tryne och försöker dra igång mig igen. Börja träna, lockar den mig, så går viktnedgången mycket fortare. Men, vad den också glömmer att säga är att man då samtidigt kommer att äta så lite som det bara går utan att avslöjas som anorektiker. Jag har varit där förr... då när jag kunde promenera en mil, träna 1 timme för att sedan gå och simma minst 1 km... på samma dag. Skulle jag möjligtvis ha en dag utan någon form av fysisk aktivitet fick jag dåligt samvete och gjorde minst dubbelt nästa dag. Födointaget per dag vid denna tidpunkt var 3-4 knäckebröd med fettsnålt pålägg, 2 skivor vitt bröd och någon form av sallad till middag. Vågen bevakades noga och skulle den inte visa tillräcklig nedgång blev det till att träna mer. Jag gick ner massor i vikt... och jag frös ständigt.
Jag bröt ortorexins grepp om mig då för länge sedan... men han står ständigt på lur. Jag har varit nära ett par gånger att hamna i hans grepp igen. Senaste gången i julas.
Det är bara att inse att jag INTE kan ha ett hälsosamt förhållande till träning eftersom jag inte klarar av att hålla den på en normal nivå och samtidigt äta normalt.
* ortorexi är en form av ätstörning (mild typ av anorexi), där man äter så lite som möjligt och tränar onormalt mycket. Eftersom man äter tar det ett tag för omgivningen att upptäcka att man har en ätstörning.
1 kommentar:
Se till att den djäveln inte kommer för nära Mår du bra så var nöjd med det. Du duger väldigt bra som du är!!
Mamsen
Skicka en kommentar