... men några timmar senare är humöret på botten.
Mannen är på uselt humör och det går ut över mig och Junior. Vi får knappt andas utan att man får huvudet avbitet eller att det suckas irriterat. I början försöker man gå undan och inte låta eller irritera. Man försöker säga till Junior att dämpa sig... inte göra si eller så... och jag är JÄVLIGT trött på det! Vi bor också här, faktiskt gjorde vi det först och vi får också finnas till. Det är inte vi som är irriterade. Är det så att galoscherna inte passar så är det bara att flytta någonstans där det är tyst och lugnt, där ingen annan måste andas eller röra sig.
Nu är jag också på dåligt humör... men det märks kanske?
1 kommentar:
Det gick faktiskt inte att missa att du också var på dåligt humör. Hoppas det har gått över idag och att du kan se lite ljusare på livet.
Kramar.
Skicka en kommentar